Giftas / Супружеские идиллии. Книга для чтения на шведском языке

Och så började uppskrivningen! Hu! så många bristfälliga prästbetyg. Hur skulle de kunna komma till Jesus, när deras föräldrar icke voro vigda; hur skulle de få komma till syndarnes nådabord, när fadren var straffad första resan[27]. Hu! Sådana syndare!

Herr Theodor var djupt skakad av alla dessa offentliga skymfer som utdelades. Han ville blunda, men han kunde det icke. När han slutligen kom fram med sitt prästbetyg och adjunkten läste: Sonen Theodor, född den och den dagen det och det året av föräldrarne: Professorn och Riddaren…, då gick ett svagt solsken över adjunktens anlete och han nickade vänligt, när han frågade: «Hur står det till med pappa?» Och så drog en slöja av vemod över hans vitgula anlete, när han såg, att modren var död, vilket han visste förut, och ett kärälskligt, beklagande gråtfullt: «Hon var ett Guds barn, hon», liksom talat till sig själv, undföll honom som en förebråelse mot «pappa», som bara var professor och riddare. Därpå fick herr Theodor gå!

När han kom ut, tyckte han sig ha varit vittne till något som han aldrig trott att det fanns. Voro dessa ynglingar så djupt sjunkna därför att de begagnade svordomar och grova ord som alla hans kamrater, hans far, hans farbror och hela societeten begagnade sins emellan! Vad var det för sedefördärv som här talades om? De voro ystrare än andra bortskämda barn, därför att de voro starkare. Att deras prästbetyg voro så bristfälliga, var det barnens fel? Hans far hade aldrig stulit, men icke behöver man stjäla då man har sex tusen kronors lön och får göra precis så mycket man vill. Det hade ju varit en löjlighet eller en abnormitet, om han stulit.

Och så gick herr Theodor till skolan igen, och där kände han vad det ville säga att ha fått uppfostran; ty här chikanerades ingen för en liten fåt; här fick man ha sina och föräldrarnes svagheter tämligen i fred; här var man bland likar och alla förstodo varandra.

Och därefter «tog man paraden» och smög in på ett kafé för att få en likör och så gick man på fäktsalen. Och när han här av löjtnanten titulerades herre, såg alla dessa ynglingar med smidiga lemmar, fria later och glada miner, alla vissa om att en god middag väntade dem hemma, då kände han, att det fanns två världar i livet, en över- och en under-, och då tog det i honom såsom ett ont samvete när han tänkte tillbaka på den mörka kyrksalen och de trista människobarnen, vilkas alla sår och hemliga brister så obarmhärtigt granskades under förstoringsglas, för att de skulle bli delaktiga av den sanna ödmjukheten, utan vilken överklassen icke skulle få ha sina glada svagheter i fred. Och därmed hade något oharmoniskt kommit in i hans liv.

* * *

Huru än herr Theodor kastades emellan sin naturliga trängtan till livets halvkända lockelser och sin nyförvärvade benägenhet till att vända hela livet ryggen och rikta sin håg mot himmelen, svek han aldrig sitt löfte till modren. De upprepade samkvämen i kyrkan med läskamraterna och prästen förfelade icke att göra sitt intryck på honom. Han var stundom dyster och grubblande och kände att livet icke var som det borde vara. Det kändes som om något oerhört brott var begånget en gång i tiden och som om detta nu höljdes i massor av bedrägeri; han kände sig som flugan inrullad i spindelns nät; varje försök att riva ett hål åtföljdes av en ny inrullning med en ny kvävning.

En afton, ty prästen begagnade alla effekter för att imponera på de ungas hårda sinnen, hade de haft läsning nere i kyrkans kor. Det var fram i januari månad. Två gaslågor lyste matt upp koret och visade altarets marmorfigurer i gräsligt förvridna proportioner. Hela den stora kyrkan med sina två varandra korsande tunnvalv i halvskymning. I fonden längst bort såg man orgelns blanka tennpipor kasta svaga reflexer av gaslågorna från koret; och änglarne ovanför blåste till domen i sina basuner, men syntes nu blott som mörka, hotande, övernaturligt stora människofigurer. Korsgångarne slutade i fullständigt mörker.

Prästen hade hållit en utläggning på sjätte budet. Han hade talat om hor inom och utom äktenskapet. Huru hor bedrevs mellan äkta makar, det kunde han icke redogöra för, oaktat han själv var gift, men utom äktenskapet det hade han reda på. Så kom han till kapitlet om självbefläckelse. När han nämnde ordet, gick det som en susning genom ynglingaskaran, och med vita kinder och håliga ögon stirrade de på honom som om de sett ett spöke. Så länge han talade om helvetets straff voro de tämligen lugna, men när han började läsa berättelser ur en bok om huru ynglingar dött vid tjugofem års ålder med förstörd ryggmärg såsom Guds barn, då sjönko de ihop på bänkarne och kände golvet gunga under sig! Slutligen talade han om en historia om en gosse, som vid tolv års ålder kom på dårhus; och vid fjorton år avled i tron på sin Frälsare. Då var det som att se hundra upptvättade lik gillrade på stänger. Botemedlet mot detta onda, det var endast ett, endast ett, Jesu dyra sår. Någon detaljerad uppgift på huru de skulle användas mot för tidig manbarhet avgav han ej. Emellertid skulle man avhålla sig från att dansa, gå på teatern, besöka lekstugor och, framför allt, avhålla sig från kvinnor; det vill säga motsatsen av vad man i själva verket borde göra. Om lasten var en dräpande motsägelse av samhällslagens proklamation att mannen först vid tjugoett år är manbar, det lämnades åt tystnaden. Om den kunde förhindras genom tidigare äktenskap, genom att skaffa nödtorftig mat åt alla i stället för kalas åt några, det lämnades därhän. Resultatet blev, att man skulle kasta sig i Jesu armar, det vill säga gå i sektkyrkor, avhålla sig från allt bestyr med världen och lämna den åt överklassen. Nog av, efter duvningens slut bad prästen de fem första på första bänken att stanna. Han ville tala vid dem enskilt. Så ville han med alla under hand. De fem första sågo ut som livdömda. Deras bröst föllo in i ryggen av bristande andhämtning, och om man sett noga efter, hade man kunnat se huru deras hår hade höjt sig ett par centimeter på rötterna och hur det låg fuktigt över den kadaverösa hudsvålen. Allt blod hade lupit från ögonbäddarne och som två runda glaskulor, insydda i handskskinn, syntes ögongloberna, orörliga, tvekande mellan att krypa ut i en bekännelse eller gå in och gömma sig med en djärv lögn.

Bönen lästes och sången om Jesu sår sjöngs, men i kväll sjöngs den som av lungsiktiga och avtystnade stundom eller avbröts av en torr hosta som av törstiga. Så började de att gå. En av de fem försökte smyga sig ut, men återkallades av magisterns: stanna du!

Det var ett fruktansvärt ögonblick. Herr Theodor, som satt på första bänken, var med bland de fem. Han kände sig obehagligt stämd. Icke därför att han hade någon synd i den meningen på sig, men han kände det kränkande i sitt allra innersta för en man att sålunda klä av sig. De fyra andra, de satte sig långt från varandra; gördelmakaren, som var ibland dem, försökte ett gyckel, men det fastnade i halsen. De sågo för sig polis, fängelse, hospital och i bakgrunden dårhuset. De visste icke vad som förestod, men att det var som att få «ris i råstun», det kände de nog. En tröst, en enda i bedrövelsen, var att han, herr Theodor, var med. De visste icke varför det var en tröst, men de kände i luften, att något ont icke kunde hända honom, sonen till en professor.

– Kom in, Wennerström, sade prästen, som tänt gasen i sakristian.

Wennerström gick in och dörren stängdes. De fyra sutto på var sin bänk och försökte alla möjliga ställningar för att få kroppen i vila, men det gick inte.

Slutligen kom Wennerström ut, förgråten, upprörd, och han gick genast sin väg genom kordörren.

När han kom ut på kyrkogården, som var alldeles igensnöad, genomgick han hastigt vad som förefallit därinne. Prästen hade frågat om han hade syndat. Nej, det hade han inte. Hade han drömmar? Ja! Drömmar äro lika syndiga, ty de visa att våra hjärtan äro onda, och Gud ser till hjärtat. Han rannsaker njurar och kommer att döma oss en gång för varje syndig tanke, och drömmarne äro tankar. Giv mig, min son, ditt hjärta, säger Jesus. Gå till Jesus, bed, bed, bed. Vad kyskt, vad rent, vad ljuvligt är, det är Jesus! Jesus från början och till slut, Jesus mitt allt, mitt liv, mitt hopp, min salighet! Späker köttet[28] och varen stadige att bedja, säger Jesus! Gå i Jesu namn och synda icke härefter!

Han kände sig revolterad, men krossad. Han kunde icke hjälpa att han var krossad, och i skolan hade han ännu icke lärt sig något sunt förnuft – mot den Jesuitiska sofistiken. Att drömmarne voro tankar, skulle han visserligen, med den psykologi han läst, vilja modifiera till fantasier, men lika gott, Gud red icke på ord! Hans logik sade honom, att det låg något emot naturen i denna tidiga brånad. Icke kunde han gifta sig vid sexton år, då han icke kunde försörja en hustru, men han kunde icke tänka ut nästa tanke och fråga varför han icke kunde försörja hustru, då han var manbar, och hade han det, så skulle ändock han stannat mot: samhällslagen, stiftad av överklassen och bevakad med bajonetter. Alltså hade naturen blivit på något sätt kränkt, då manbarheten inträdde tidigare än förmågan att skaffa bröd. Detta var depravation! Hans fantasi var depraverad, och han ville rena den med försakelser, bön, strid.

När han kom hem, sutto fadren och syskonen till bords. Theodor blygdes som en oren inför dem. Fadren frågade som vanligt om han hört när de fingo gå fram. Det visste inte Theodor. Han åt ingenting om kvällen och föregav illamående. Men sanningen var att han icke vågade äta om kvällarne. Så gick han upp på sin kammare och satte sig att läsa en skrift av Schartau, som han fått av prästen. Den handlade om förnuftets fåfänglighet. Här, just i denna sista punkt där han trodde sig kunna komma ur det oklara, här släcktes ljuset. Förnuftet, med vilket han stundom erfor ett svagt hopp att kunna taga sig ur de mörka bergen, även det var synd; mer synd än allt annat, ty det reste sig mot Gud, ville begripa det som icke skulle begripas! Varför «det» icke skulle begripas, det stod icke, men det var väl därför, att i samma stund «det» var begripet, var bedrägeriet upptäckt.

Han gjorde icke uppror längre, utan gav sig! Innan han gick i säng, läste han två morgonröster ur Arndt, hela syndabekännelsen, Fader vår och Herre välsigne oss. Han var förfärligt hungrig, men det kände han med en viss skadeglädje, som om hans fiende lidit något ont.

Så somnade han. Frampå natten vaknade han. Han hade drömt, att han varit på Norrbacka, ätit en två riksdalers sexa och druckit champagne, samt slutligen gått in i ett enskilt rum med en flicka. Så stod hela den förfärliga kvällen för honom igen!

Han sprang upp ur sängen, kastade lakan och bolster på golvet och lade sig på bara tagelmadrassen med endast en tunn filt över sig. Han frös och var hungrig, men djävulen skulle dödas. Han bad än en gång Fader vår med några små tillägg på egen hand. Hjärnan började så småningom töcknas, de stränga dragen i hans ansikte släppte av, munnen log, och luftiga, glada gestalter, lätta sorl, kvävda skratt, takter ur en vals, gnistrande glas och öppna, levnadsmodiga ansikten, med fria blickar som mötte hans; så öppnar sig en dörrgardin; mellan röda sidenhängen sticker ett litet huvud fram, munnen ler och ögonen leva, bar är halsen till bröstens stigningar, axlarne runda som modellerade av en mjuk hand; kläderna falla av för hans blickar och han har kvinnan i sina armar. När han vaknade slog klockan tre. Han var återigen slagen. Nu rev han madrassen ur sängen; föll på knä på kakelugnsstenarne och bad med egna ord en brinnande bön till Gud om räddning, ty nu kände han, att han låg i strid med djävulen i egen person. Han lade sig igen, på bara sängbotten och kände med en egen njutning hur gjordarne skuro in i armar, lår och skenben.

Och om morgonen vaknade han i full feber.

* * *

I sex veckor låg han till sängs. När han kom upp var han friskare och tyvärr starkare än han förut varit. Vilan, den utvalda kosten, läkemedlen hade ökat hans krafter, och därför blev striden dubbelt så stark efteråt. Men han stridde. Så blev han konfirmerad på våren. Det uppskakande uppträdet, då överklassen tog ed av underklassen på Kristi lekamen och ord, att den senare aldrig skulle befatta sig med vad den förra gjorde, satt länge i honom. Det oförskämda bedrägeriet som spelades med Högstedts Piccadon à 65 öra kannan och Lettströms majsoblater à 1 kr. skålp., vilka av prästen utgåvos för att vara den för över 1800 år sedan avrättade folkuppviglaren Jesus av Nasarets kött och blod, föll icke under hans reflexion, ty man reflekterade icke den tiden, utan man fick «stämningar».

Året därpå avlade han studentexamen. Studentmössan var honom en stor glädje, ty omedvetet kände han sig i den ha fått fribrev som överklass. Något inbillade han och hans kamrater sig också att de visste, och lärarne förklarade dem mogna i vetandet. Men om alla dessa högfärdiga ynglingar åtminstone kunde den gallimatias de skröto med! Hade man hört dem på studentsexan, där de bedyrade, att de icke kunde fem procent av var lärobok de fått betyg på, och huru de försäkrade, att de ansågo sig ha gjort ett mirakel, som gått igenom studentexamen, så skulle en oinvigd haft svårt att tro dem. Och hade man vid samma sexa hört några av de yngre lärarne, nu, då skråskillnaden var upphäven och ingen förställning vidare behövdes, öppet med halvt rusiga gester svära på, att det icke fanns en lärare i hela kollegiet, som icke kunde bli kuggad i studentexamen, så skulle en nykter ha trott, att studentexamen var ett snöre, som kunde efter behag spännas mellan överklass och underklass, och då föreföll hela miraklet som ett oerhört bedrägeri. Ja, det var en lärare som påstod vid bålen, att man skulle vara idiot för att kunna inbilla sig, att en hjärna kunde samtidigt hålla ihop de tre tusen årtal historien innehöll, namnen på de femtusen städer, som funnos i världen, namnen på sex hundra örter och sju hundra djur, benen i människans kropp, stenarne i jorden, alla teologiska lärostrider i världen, ett tusen franska glosor, ett tusen engelska, ett tusen tyska, ett tusen latinska, ett tusen grekiska, en halv million reglor och undantag, fem hundra matematiska, fysiska, geometriska, kemiska formler. Han ville åtaga sig bevisa, att den hjärna, som kunde det, den skulle vara stor som kupolen på Observatorium i Uppsala. Humboldt kunde till slut inte multiplikationstabellen, och professorn i astronomi i Lund kunde inte dividera två sex-siffriga hela tal. De trodde att de kunde sex språk, och ändå kände de inte mer än fem tusen ord på sin höjd av de tjugotusen som deras eget innehöll. Och så talte han om hur han hade sett hur de fuskat. Å! Han kände alla knep! Han hade sett hur de skrevo årtal på naglarna, hur de hade böckerna under bordet och hur de viskade. Men, så slutade han, vad fan ska man göra? Om man inte blundade så fick man aldrig några studenter.

Om sommaren blev han hemma i trädgården på Norrtullsgatan. Han tänkte mycket på sin framtid, vad han skulle bli. De tittar han fått in i den stora Jesuitkongregation, som under namn av överklass har stiftat samhället, och vilkens hemligheter han aldrig kunde genomskåda, gjorde honom missnöjd med livet och han ville som präst rädda sig från förtvivlan. Men världen lockade honom. Den låg så ljus och klar och det starka, jäsande blodet ropade på livet. Han slets i sin strid, och sysslolösheten gav honom ännu svårare anfäktelser. Hans dysterhet och avtagande hälsa började oroa fadren. Denne insåg nog hur det var fatt[29], men han kunde icke förmå sig att tala vid sonen i en så delikat sak. En söndagseftermiddag hade professorn sin bror, fortifikationskaptenen hos sig. De sutto i trädgården och drucko kaffe.

– Har du sett på Theodor, så förändrad han är? frågade professorn.

– Ja, hans tid är inne[30], sade kaptenen, jag tror den har varit inne länge!

– Nå, sade professorn, vill du inte tala vid honom, jag kan inte, jag!

– Om jag vore ungkarl skulle jag spela farbrorsroll, sade kaptenen, men jag skall skicka Gusten på honom! Pojken skall ha flickor, annars blir han förstörd. Stark ras, den här Wennerströmska. Va?

– Ja, sade fadren, jag var färdig vid femton år, men jag hade en läskamrat, som icke fick konfirmeras, därför att han vid tretton gjort en läsflicka med barn!

– Se på Gusten, så han ser ut! Djäveln anamma är han inte så bred över länd och har såna skänklar som en gammal kapten! Han sköter sig han!

– Jo, jag vet nog vad det kostar, men bättre det än de gå och smitta ner sig, sade fadren. Vill du be Gusten ta Theodor med sig ut och ruska opp honom litet.

– Ja, det skall jag göra, sade kaptenen.

Och därmed var den saken klar.

* * *

En afton i Juli när det var som allra varmast och allting stod i sitt. högsta flor, under detta naturens havandeskap, då allt som i våras befruktades nu håller på att bli frukt, satt herr Theodor på sin kammare och drömde. Han hade på väggen slagit upp ett stort Kom till Jesus, ett slags «låt oss inte disputera» till brodern löjtnanten, som då och då gjorde en titt hem från Ladugårdslandet, där han hade sitt regemente. Han var en glad själ, som alltid «skött sig», som farbrodren sade och han gav fan att slösa några grubblerier på världens gång. I kväll hade han lovat Theodor att komma hem och hämta honom klockan sju, de skulle tala om firandet av fadrens födelsedag. Theodors hemliga plan var att försöka ta brodren med överraskning och få honom på bättre tankar. Men Gustens hemliga plan var att få Theodor till förnuft.

På slaget sju stannade en droska (herr löjtnanten kom alltid i droska), och strax därpå hörde Theodor sporrklirr och sabelskrammel i trappan.

– God dag, gamle mullvad, hälsade den äldre brodren.

Det var en ung, kraftig gestalt. Man såg de präktigaste vador under bottes-mollernas blanka skaft; och under syrtutens långa skört tecknade sig länder som på en percheronshäst. Den gyllene kartouschremmen gjorde att bröstet såg bredare ut och sabelkopplet hängde på ett par höfter, som man kunnat sitta på!

Han kastade en blick på Kom till Jesus, grinade men sade ingenting om den saken.

– Kom med nu, Theodor, så fara vi till trädgårdsmästaren i Bellevue och agera om gubbens festin. Tag på dig nu och kom bara, gamla Baruch.

Theodor ville göra invändningar, men brodren tog honom i armen och satte mössan baklänges på hans huvud, stack en cigarr i hans mungipa, och öppnade kommoddörren. Theodor kände sig löjlig och ryckt ur sin roll, men han följde.

– Nu kör du till Bellevue, sade löjtnanten åt åkarn, men kör så att dina fullblod ligga som remmar efter gatstenarne!

Theodor måste skratta åt brodrens tvärsäkerhet. Aldrig skulle han ha kommit sig för att kalla en åkare, en gammal gift karl, du.

Under vägen pratade och snattrade löjtnanten om allt möjligt, och alla flickor de mötte tittade han på. Så foro de förbi ett hemvändande liktåg.

– Såg du, såg du, sade Gusten, en sån förbannat vacker flicka, som satt i sista vagnen!

Nej, Theodor hade inte sett, och ville inte se.

Och så mötte de omnibussen med alla flickorna från Norrbacka i. Då reste löjtnanten sig upp i droskan och kastade slängkyssar åt dem, mitt på gatan. Den var för galen.

Så uträttade de ärendet i Bellevue. På hemvägen svängde åkarn utan vidare order upp på Stallmästargården.

– Vi ska ha oss en bit mat, sade Gusten och knuffade brodren ur droskan.

Theodor var som bedårad. Han hade aldrig avlagt något nykterhetslöfte och han såg icke något syndigt i att gå på ett värdshus, ehuru han icke kommit sig för. Han följde, ehuru med andan i halsen.

I förstugan möttes löjtnanten av tvenne flickor, som i nästa ögonblick lågo vid hans bröst.

– God dag, mina duvor, hälsade han dem, och kysste dem båda på mun. Här ha ni min lärda bror, han är svendom han, men det är inte jag, eller hur, Jossan?

Flickorna tittade blygt på Theodor, som inte visste vart han skulle vända sig, så exempellöst fräckt, nästan naivt föreföll honom brodrens tal; och så rakade de upp för trapporna. Komna en trappa opp möttes de av en liten svart flicka med förgråtna ögon, som såg städad ut och gjorde ett gott intryck på Theodor.

Och löjtnanten kysste icke henne, men han tog upp sin näsduk och torkade hennes ögon och befallde en kolossal sexa.

Det var ett ljust, glatt rum, med speglar och fortepiano, enkom inrett till bachanaler. Löjtnanten öppnade pianolocket med sabeln och innan Theodor visste ordet av satt han på stolen med händerna på klaviaturen.

– Nu spelar du en vals, sa brodren.

Och se, herr Theodor spelade en vals. Och löjtnanten knäppte av sabeln och dansade med Jossan, en förfärlig vals så att sporrklingorna höggo i stolsben och bordsfötter. Därpå kastade han sig på en soffa och skrek:

– Kom hit, slavinnor, och befläkta mig!

Theodor föll in i mollackorder och var snart inne i Gounods Faust. Han vågade icke vända sig om.

– Gå och ge honom en kyss, viskade brodren, men det vågade ingen av flickorna. Nej, de voro som rädda för honom och hans dystra musik.

Men den djärvaste gick fram till pianot och ville säga något.

– Är det inte Friskytten? frågade hon.

– Nej, svarade Theodor artigt, det är Faust.

– Han ser så städad ut, din bror, sade den lilla svarta, som hette Rikan. Det är annat än du, din gamla Schajas!

– Han är präst också, viskade löjtnanten.

Detta gjorde ett djupt intryck på flickorna, och de kysste numera icke löjtnanten annat än i smyg, och på Theodor sågo de förlägna och med en skygghet som höns på en bandhund. Och så kom sexan! Kors[31] så mycket mat! Det var aderton assietter, utom alla varma rätter. Och så slog Gusten i suparna[32].

– Skål du gamla prästgesäll, sade han. Och Theodor kunde inte låta bli att smaka på brännvinet. Och det värmde så gott, och det föll en tunn varm slöja över hans ögon, och matlusten kom som ett vilddjur i hans inälvor. Och den färska laxen med sin halvankomna smak och dillen med sin dövande narkotiska; och rädisorna revo i strupen och begärde öl, och de små biffstekarna med portugisisk söt lök, som luktade som en dansande varm flicka, och hummer-à-ladauben med dofter från havsstranden, och de färska pressgurkorna med giftig ärgsmak, som knastrade så skönt mellan tänderna; och så kycklingen uppstoppad med persilja, som erinrade trädgårdsmästare. Och portern rann i hans ådror som varma lavaströmmar, men ovanpå jordgubbarne, pang, där small champagnen, och flickan kom med den frustande drycken, som rann lik en källa. Och så skulle flickan ta sig ett glas med. Och så talade hon och löjtnanten om allt möjligt. Och Theodor satt där som ett nysavat träd, och maten jäste i hans kropp, så att han kände sig som en vulkan. Nya tankar, nya känslor, nya åsikter, nya synpunkter fladdrade som fjärilar omkring hans panna. Och så satte han sig vid pianot; men vad han spelade visste han ej. Han kände tangenterna under sina fingrar som en hop hårda benbitar dem hans ande skulle pressa liv ur, ordna, samla, och så bryta sönder, upplösa. Han visste icke huru länge han spelade, men när han slutat och vände sig om kom brodren in i rummet. Han såg lycklig ut som ett högre väsen och hans ansikte strålade av liv och kraft. Och så kom Riken in med en bål, och strax därefter kommo alla flickorna upp. Och löjtnanten höll skålar för dem, den ena efter den andra. Och Theodor tyckte, att allting var som det skulle vara, och han blev slutligen så djärv att han kysste Riken på axeln. Men hon drog sig undan och såg förnärmad ut, och då skämdes Theodor.

Och när klockan var ett, måste de gå.

När Theodor kom hem på sin kammare i ensamheten var han alldeles upp och nervänd. Han rev bort Kom till Jesus, icke därför att han icke trodde på Jesus mer, utan därför att han tyckte att det var skrymteri. Han förvånades över att hans religion satt så lös på, som en helgdagsrock, och han undrade om icke det var opassande att gå söndagsklädd hela veckan. Han fann i sig en enkel vardagsmänniska som han gott kunde fördra, och han tyckte sig mera i frid med sig själv, då han träffade sig så här, enkel, anspråkslös, ouppskruvad. Och om natten sov han en tung god sömn utan drömmar. När han steg upp följande morgon, voro hans bleka kinder något fylligare och han erfor en glad lust att leva. Han gick ut att promenera, och hur han gick, kom han ner åt Norrtull. Om jag skulle gå in på Stallmästargården, tänkte han, och se hur flickorna må. Och så gick han in i stora salen; där sutto Riken och Jossan ensamma i morgondräkter och snoppade krusbär[33]. Och innan han visste ordet av satt han vid deras bord med en sax i handen och snoppade krusbär. Och de pratade om den föregående kvällen och om brodren, och hur roligt de hade haft. Och det talades icke ett oanständigt ord. Och han tyckte att det var som att vara i en familj, och detta kunde icke anses syndigt. Och så drack han kaffe och bjöd flickorna med. Och så kom mamsellen, värdinnan, och läste högt ur Dagbladet för dem och då var det alldeles som om han varit hemma hos sig.