Folksångerna om Robin Hood

Detta är hans politiska betydelse. Hjelten i ifrågavarande sånger – vi mena icke just mannen med namnet Robin Hood, utan karakteren som af detta namn betecknas – är verkeligen en historisk personlighet, som intagit en märkelig ställning, å ena sidan till folket, å den andra till de herrskande. Han har varit en folkets man i tiden och derföre äfven förblifvit det i sången, han har, ledd af sympatier och naturliga band till att förena sig med dem, som inom samhället utstodo det förtryck han i sina skogar undflytt, ihärdigt stått i opposition mot de förtryckande, han har varit en äkta demokratisk karakter. Hade derföre biskop Percy angifvit såsom fribyteriets orsak icke blott jagtlagarne, utan det förtryck som i allt herrskade i samhället, och som motiv till fribytarens maxim att taga af de rika och gifva åt de fattiga, icke blott ett chevalereskt sinne utan folkliga sympatier, skulle redan han uttalat den rätta uppfattningen af Robin Hoods historiska karakter. Men han kunde det knappast, ty dertill erfordrades en annan åsigt om folkets dåvarande ställning och tillstånd inom samhället, än på hans tid var gällande.

Före sir Walter Scott hade ingen historieskrifvare förstått att i riktig dager skåda förhållandet mellan stammarne i England under tiderna efter eröfringen. "Man framstälde, engång för alla, Anglosaxarne kastade till Normandernes fötter, man skildrade en enda strid; och derefter återsågos hvarken Normander eller Anglosaxare, hvarken segrarene eller de besegrade på deras blad", säger M. Thierry i sina Dix ans d'études historiques; till dess romanförfattaren i sin mästerliga "romance", Ivanhoe, kommer dem till hjelp och kastar snillets ljusstråle öfver förhållandet. Han först insåg, att den lägre befolkningen ännu vid slutet af tolfte seklet måste hafva bibehållit tydliga spår af sitt anglosaxiska ursprung, och att, genom denna nationalkänsla, hatet mot de fremmande herrskarena måste hafva bidragit att stegra hatet mot de förtryckande herrskarena. Måhända med något för skarp färgläggning blir derföre, enligt hans framställning, den anglosaxiska jordbrukaren en man, hvilken lefver afstängd från alla samhällsaffärrer, förskansad i sin boning som i ett ständigt belägringstillstånd, rå till sina seder, dolsk till sitt sinne och med ett inbitet hat till allt hvad normandiskt heter. Såsom ett eget parti inom denna befolkning ställer han fribytarne, hvilka i skogarne lefde ett muntert och oberoende lif, i fredlig beröring med densamma, men ständigt sysselsatte att hämnas de nationella oförrätterna i ett oförsonligt krig emot fremlingarne. Han ger åt dem till anförare på denna tid folksångens hjelte, Robin Hood, som han sätter i beröring med Richard Lejonhjerta, troget tecknande detta möte enligt folksången om "Robin Hood och konungen".

Denna åsigt om fribytarnes ställning och betydelse upptar M. Augustin Thierry, hvilken, såsom han sjelf skall hafva berättat,7 just vid läsningen af Ivanhoe känt sig manad till sitt framtida lysande litterära kall, i det han dervid erfarit en af dessa sinnesrörelser, som väckas af ett nytt ljus uppgånget öfver dunkla ämnen. Här hade han lärt sig fatta, att folkena och generationerna hafva ett lif liksom individerna, med en enhet i passioner, i ideer och önskningar, hvilken öfverlefver äfven dess politiska sjelfständighet. Med denna förutfattade mening gick han sedan till tecknandet af la Conquête de l'Angleterre, det är, till tecknandet af de yttringar utaf anglosaxiska folkets lif, som kunna spåras efter slaget vid Hastings. I denna teckning framstå de fängslande berättelserna om de fågelfrie Anglosaxarnes öden, hvilka i skogarne fortsatte nationalkriget, och hvilka vid slutet af tolfte seklet ännu återfinnas i Sherwoods fribytare. Under hans målande penna blifva desse "la dernière troupe de brigands anglais qui ait eu un caractère politique", Robin Hood blir den siste af Herewards efterföljare, hvilken förtjenar att af historien omnämnas. Naturligtvis har M. Thierry, lika litet som biskop Percy, några bevis att andraga ur den yttre historien för denna sin åsigt, hvarmed han införlägger hjelten från femtonde århundradets folksång just på detta ställe i historien. Men han använder dock inre bevis ur sången sjelf, i hvilken han återfinner erinringar och drag, som påminna om tolfte seklets förhållanden, så väsendtliga, att han icke tvekar antaga, det dessa sånger fått sitt ursprung från sagde tid.

Detta är en sannskyldig räddning af folkhjeltens ära, och genom en sådan uppfattning af sången är ock möjlighet gifven, att komma dess upprinnelse på spåren. Såsnart engång Robin Hood icke mera fattades såsom en simpel bandit, med mer eller mindre chevalereska tänkesätt, utan som en fosterlandshjelte, "hvilken folkets nationalkänsla i tiden sanktionerade till heros", och hvilken det derföre, äfven under kommande skiften, omgaf med förkärlek, måste sången hafva en historisk upprinnelse. Sir Walter Scott och M. Thierry hafva fixerat den i likhet med Mr Ritson och biskop Percy till Richard Lejonhjertas tid, och vi medge oss genast hafva omfattat deras åsigt, redan innan vi kände skälen för en annan, som något modifierade densamma. Man har svårt att icke öfvertygas, då M. Thierry är den öfvertygande, och svårt att icke se en sak så, som sir Walter Scott sett henne.

Denna M. Thierrys åsigt framkallade i Westminster Review för 1841 en artikel af obekant författare.8 Utan att vilja förändra den allmänna karakter, som den franska historieskrifvaren gifvit folksångens hjelte, skjuter denne honom längre framåt i tiden. Robin Hood är otvifvelaktigt, säger han, en kämpe för folkfriheten, som med sitt mod, sin fintlighet och styrkan af sitt anhang har sökt att värna de svagare emot de mäktigare, i en tid af inbördes strid och förtryck. Men det var icke under Richard Lejonhjertas, det var under Henrik III: s regering han utförde sina bragder, det var icke som Anglosaxare i kampen för den "gode kung Edwards lagar", det var som partigängare för Magna Charta och det Oxfordska parlamentet under Simon af Montforts fana han tillvann sig folkets bevågenhet, han var icke den siste förfäktaren af det anglosaxiska folkets nationella sjelfbestånd, han var en af de förste bland de demagoger, hvilka småningom ledt det engelska folket till frihet och tryggade rättigheter; men när folkpartiets sak gick under i slaget vid Evesham, drog han sig undan till Sherwood, derifrån han kommit, och fortsatte der striden på fribytarevis. Denna åsigt, till hvilken Mr Gutch i sitt anförda arbete obetingadt ansluter sig, är dock äldre än artikeln i Westminster Review. Den uttalas, äfven den, till först af en romanförfattare, dock icke en af första ordningen, nemligen Mr James, i Forest days. Åsigten stöder sig hufvudsakligen på Forduns ofvananförda uppgift. Den lägger dertill en antydning af denne krönikeskrifvares lärjunge och fortsättare, Bower, som i sina tillägg till Scotichronicon under året 1266 anför följande: "Nu lefde Robin Hood som fågelfri i snår och skogsdungar." Men vi hafva sett att Fordun är endast ett eko af folksången, och hans fortsättare har heller icke annat värde. I stället för att stöda sig på ett yttre historiskt bevis, såsom den sjelf vill tro, har denna åsigt i sjelfva verket icke annat än upptagit den äldsta hypotes som om folksångens hjelte uppställts, nemligen Forduns. Men den stöder sig äfven på en uppgift af folksången sjelf, och dertill den älsta och den förträffligaste af alla Robin Hood-ballader, A Lytell Geste of Robin Hood. Här förlägges verkeligen hjelten äfvenledes i beröring med en konung och alldeles på samma sätt, som i de af Mr Ritson anförda balladerna; och konungen heter här Edward. Det är nu Edward I, som i munkdrägt låter fånga sig af fribytarne, af dem undfägnas med sitt eget villebråd, och slutligen förmår dem att gifva sig i hans tjenst. Men denna uppgift, hvilken sednare af sången sjelf passas in på Richard Lejonhjerta, och af andre forskare på Edward II, och som likaväl kan passas in på hvilken konung Edward, Henrik eller Richard som helst, har ensam ingen bevisande kraft. Sägnen sjelf är utan tvifvel gammal, men namnet på konungen kan hafva tillkommit sednare. Måhända är det detta namn, hvilket bestämt Fordun till hans uppgift, liksom det bestämt författaren i Westminster Review att återupptaga den.

Mot hvardera dessa tidsbestämningar, såväl M. Thierrys, som den sistanförda, kan man invända, att de motsägas af folksången sjelf. Man märker i ena fallet intet spår af denna fiendtliga sinnesstämning mellan stammarne, af detta nationalhat emot en fremmande konungamakt; i det andra fallet ser man icke att folkhjelten skulle deltagit i något annat krig, än det han sjelf utför i sina skogar, man hör ej talas om grefven af Montfort, ej heller röjer sig något hat emot ett konungskt parti.

M. Étienne, som i Revue des deux Mondes infört en förträfflig artikel, Littérature populaire de la Grande-Bretagne, hvilken i många afseenden tjenat oss till ledning, anför denna invändning emot antagligheten af den förra åsigten; men han underlåter att göra det emot antagligheten af den sednare, ehuru den utan tvifvel der haft mera giltighet och kraft. Folksången bibehåller den ena och glömmer under sitt lopp den andra erinringen, sannolikt allteftersom de vid hennes upprinnelse råkat antaga mer eller mindre anslående och liflig form. Under de tvenne seklerna från Richard Lejonhjerta till femtonde århundradet har han så mycket lättare kunnat glömma det gamla grollet mot Normanderne, som några Normander under större delen af denna tiderymd icke mera funnos till, och så mycket lättare förbise hatet emot normandiske konungen, som detta redan under Richard Lejonhjertas tid var temmeligen utplånadt. Deremot är det oförklarligt, ifall det så vore, att Robin Hood kämpat under Simon af Montfort, huru sången på hälften kortare tid hunnit förgäta alla erinringar, som kunde karakterisera denna tid, och det så mycket oförklarligare, som han då skulle tappat minnet af de vigtigaste händelser i fribytarens lif, icke af en blott sinnesstämning, såsom i det förra fallet.

Af föregående framställning ser man, att det visserligen icke är någon brist på gissningar och åsigter i afseende å Robin Hood. Alltsedan Ritsons tid har det gått denne man af folket ibland de lärde, såsom det går en nykomling i en salong; man gissar, man funderar, man forskar hvem han egentligen kan vara, hvad han gjort, hvar han lefvat och hvad som i all verlden kunnat införa honom i sällskapet. Han har bland de lärde i England uppträdt med samma deciderade succès, som kung Arthur och tableronden bland de lärde i Frankrike. Genom detta deras intresse har han för andra gången, i nittonde seklet, blifvit utsatt för en utvecklingsprocess, fastän i teorier och åsigter; liksom han från tolfte till sjuttonde seklet var föremålet för en sådan genom folkets intresse, men i sånger och sägner. Så har han nu ifrån att vara rätt och slätt en stråtröfvare, blifvit en munter och chevaleresk yeoman, och omsider en folkförare. Med detsamma har han blifvit allt yngre och yngre, ifrån att vara samtidig med idealet för det normandiska baronaget, har han blifvit samtidig med Edward I. Men detta är icke allt. Man har icke tröttnat att uppställa än flere hypoteser.

För sju eller åtta år sedan samlade sig i nejden af den bygd, som en gång var vittne till Robin Hoods och hans fribytares muntra bedrifter, ett stort antal lärde till ett arkeologiskt meeting. Naturligtvis innehades ordförandestolen af någon högtförnäm man, det var denna gången hertigen af Newcastle. Hufvudsakliga anledningen till mötet var Robin Hood. Man hade gjort en betydande upptäckt, hvilken den lärda samlingen skulle sätta sig att begrunda. Den oförtrutne Mr Gutch, som något år tidigare utgifvit sitt ofta anförda arbete, hade förberedt handlingarna. Upptäckten var dock icke hans, den tillhörde Mr Joseph Hunter, som under sina gräfningar bland de gamla protokollerna i skattkammar-arkivet funnit ur Plantagenetska familjens hoprullade hushållsannotationer, att en Robin Hood varit hoftjenare, "porter of the chambre", hos Edward II, och i femton månader uppburit sina tre pence ur den kungliga kassan. Denna oväntade upptäckt hade bragt den lärde referenten från hans förra öfvertygelse till att antaga detta sednare datum. Det är nemligen fallet, att af alla regenter med namnet Edward endast den Andre veterligen besökt Sherwood, hvarföre intet kunde vara sannolikare, än att det just var han, den minst ridderlige af dem alla, som sången menade med sin konung Edward, hvilken i munkdrägt begaf sig till Sherwood, och efter en treflig samvaro förde fribytarehöfdingen till sitt hof, der denne, säger sången i märkvärdig endrägt med de kungliga hushållsrullorna, dröjde endast femton månader9. Mr Hunter har ett år sednare af sitt fynd gjort en intressant och lärd bok, hvilken vi icke varit i tillfälle att se. Skulle han der andraga, icke blott yttre tillfälligheter, utan ock inre ur sångerna hemtade bevis för att folksångens hjelte är den samme Robin Hood, som i allsköns lugn uppbar tre pence om dagen af konung Edward II, vore det i sanning rätt ledsamt; ty då vore det bestäldt med hela hans karakter som historisk person och folkförare. Icke kunde han då hafva varit med om slaget vid Evesham, såframt han ej gjorde sin hoftjenst vid ungefär åttatiofem år, än mindre hade han kunnat lefva "in better daies, in first Richards daies". Men M. Étienne, som användt hans monografi till sin uppsats, säger: "il faut vraiment que sa théorie soit bien impossible, pour que nous la rejetions malgré tant de vraisemblance." Det måtte då vara så, att skickelsen i form af en hofbetjent med tre pences lön, och som kanske af fåfänga tagit sig namnet Hood, velat med de lärde, isynnerhet Mr Gutch, drifva ett oskyldigt gyckel.

Dock, kanske finnes det en utväg, att åt forskningen rädda äfven denna åsigt om Robin Hood. Ehuruväl folksångens hjelte utan tvifvel är en man af Richard Lejonhjertas tidslynne, och sången i de dåvarande förhållandena tagit sin upprinnelse, är dermed icke sagdt att fribytarehöfdingen på denna tid bar namnet Robin Hood. Han kan godt hafva dåförtiden hetat Robert Loxley, efter det ställe i Yorkshire, nära Sheffield, hvilket folktraditionen anger som hans födelseort;10 han kan vidare hafva för sitt lefnadssätts skuld erhållit tillnamnet "O' the Wood", enligt den uråldriga engelska plägseden att af allehanda föremål göra bi- och öknamn, af hvilka namn sedan sammandragningsvis blifvit Robin Hood, eller Whood, såsom namnet ock stafvas. Men han kan lika godt på denna tiden hetat något annat, och emottagit det namn, hvarmed han i den slutligen upptecknade sången betecknas, af sagde hofbetjent, som före sin fredliga sysselsättning törhända varit en så välbekant och kanske ock på sitt sätt besjungen riddare af stigen, att han befanns värdig gifva namn åt den mest besjungna hjelte engelska folket egt. Men tyvärr vete vi af den ofvananförde titeln på latinska poemet om William Wallace, att Robin Hood redan 1304 var ett mångbesjunget namn på en fribytare, som kunde ställas sida vid sida med den skottske fosterlandshjelten; hvilket åter icke passar in på hofbetjenten.

Det borde dock icke synas så oförklarligt, att historien ej i sina manuskripter förvarat namnet Robin Hood. Mr Ritson har kunnat förklara sig denna förtegenhet endast som en illvilja hos Mathias Paris, Benedictus Abbas och andra munkar, hvilka skrefvo denna tidens krönika och, liksom till hämd för allt hvad han förbrutit sig mot det andeliga ståndet, utelemnade honom från sina berättelser. "L'histoire a ses injustices et ses vengeances", säger ock M. Étienne till förklaring deraf. Men ej ens krönikan kan hinna detaljera alla namn och händelser, som ingå i ett historiskt förhållande, allraminst ifall detta blott utgör en biomständighet i det stora hela. Hon lemnar dem åt lokaltraditionen att förvaras, och åtnöjer sig sjelf med att nämna det allmänna af saken. Så glömmer hon icke att upprepadt omnämna fribyteriet i England under de första århundradena efter eröfringen, tadlande och smädande ifall hon är normandisk, full af medkänsla om hon gått ur anglosaxisk penna; men ju mer det fortsatta motståndet i skogarne blef hopplöst, så att de fågelfrie, såsom i slutet af tolfte seklet, begynna glömma sin ursprungliga ställning och sin nationella uppgift samt upphöra att vara farliga för den normandiska styrelsen, inskränker hon sina meddelanden till att blott nämna deras tillvaro, öfverlemnande åt inbyggarne i nejden att bevara i minnet deras bedrifter och namn. Dessa lokaltraditioner uppsamlar sedan sången och bearbetar, tills de sammangå till en enhet af händelser, grupperade kring en och samma hufvudperson. Liksom ett komplement till krönikan, utgår han från samma allmänna tidsförhållande som i den finnes uppskrifvet.

Конец ознакомительного фрагмента.

Текст предоставлен ООО «ЛитРес».

Прочитайте эту книгу целиком, купив полную легальную версию на ЛитРес.

Безопасно оплатить книгу можно банковской картой Visa, MasterCard, Maestro, со счета мобильного телефона, с платежного терминала, в салоне МТС или Связной, через PayPal, WebMoney, Яндекс.Деньги, QIWI Кошелек, бонусными картами или другим удобным Вам способом.

1

Dessa notiser äro hemtade ur: brochyren Evans' Music and Supper Rooms; Robert Bell, Ancient Poems, Ballade and Songs of The Peasantry of England, London 1857; samt Dissert. upon The Morris dance etc. hos Gutch, A lytell Geste of Robin Hoode, London 1857, vol. 1.

2

Ofvanstående framställning är ur källor anf. af Ritson, Robin Hood, a Collection of ballads, poems and songs, London 1832; samt Gutch, anf. arb. passim.

3

– famosissimus ille siccarius Robertus Hode et Littill Johanne, cum corum complicibus, etc. se Gutch, vol. 1 pag. 113.

De foregående notiserna stå att ses hos Ritson, anf. arb. vol. 1.

XLIX, samt Warton, History of English poetry, vol. 1, pag. 81.

4

De quo eciam quedam commendabilia recitantur, sicut patuit in hoc, etc. Anekdoten hos Fordun finnes anf. af Ritson vol. 1 pag. LI, och återfinnes i balladen Robin Hood and the Monke, Ritson, vol. II, Appendix.

5

Anf. arb. vol. 1 pag. VI & XV; notes A, B, C.

6

Vol. 1 pag. 60.

7

Se en artikel i Revue des deux Mondes för 1858, Historiens modernes de la France; Augustin Thierry, sa vie et ses oeuvres par Edmond de Guerle.

8

Anföres nästan i sin helhet af Mr Gutch.

9

Se brochyren, Evans' Music and Supper Rooms, pag. 34, jemte M. Étiennes uppsats, pag. 92.

10

Tillvaron af ett sådant ställe bevisar Mr Spencer T. Hall, hvilken i åtskilliga arbeten med yttersta samvetsgranhet uppsamlat alla möjliga qvarlefvande spår af Robin Hood och hans män I nejden af Barnesdale finnas sådana talrikt, både i namn, traditioner, grafvar, byggnader och reliker.