Det var i soluppgången en tidig höstdag på Elghyttans gård. Alla fönstren längs fasaden af den långsträckta herrgårdsbyggnaden återkastade morgonsolens ljus.

En ung kvinna, Elisa Spitzenholdt, kom ut genom porten och strödde en handfull söndersmuladt bröd åt sparfvarna, som genast kvittrande flockade sig omkring henne. Det låg något fornnordiskt kraftfullt så i hennes gestalt som anletsdrag, något som ingaf både förtroende och respekt. Då man såg henne, kom man ej att tänka på hennes ålder. Hon var en personlighet och hade något på en gång ungt och moget, hvilket verkade tilldragande.

Fåglarna flockade sig omkring henne, de vågade nästan äta ur hennes händer.

När hon gifvit dem allt, lade de sina små hufvuden på sned och tittade med svarta pärlögon på henne, undrande om det verkligen var slut. Hon log mot dem och sade mildt bannande:

»Icke nöjda ännu? Är det sig då likt öfverallt? Ju mer man får, ju mer vill man ha.»

Hon gnuggade händerna mot hvarandra, kanske satt där något kvar. Ja, ganska riktigt, en brödsmula föll ned på hennes fot och pickades upp af en liten sparf. Elisa stod stilla och väntade, tills han af sig själf flög bort; hon tyckte ej om att skrämma. Sedan gick hon öfver gården vidare.

Höga, täta skogar, rika på villebråd och poesi, upptaga stor del af egendomens areal, men på ett ställe närmast ån, som skär sin väg genom nejden, har skogen fått maka åt sig för åker och äng. Här flyter ån så stilla och lugn, som hade hon ej en tanke på att någonsin hinna sin sjö, här är hennes största njutning att spegla himmelen, gunga barnens barkbåtar på sin rygg och hviska fredligt i vassen. Men vänta bara! När ån hinner ett stycke in i skogen, då blir hon som en annan å. Vindens sus här inne väcker längtan i hennes själ, träden, stora och små, som tränga sig ned mot hennes stränder, inge henne en föreställning om, att man måste fram här i världen. Det blir strömt i ån.

Längre fram börja stränderna bli höga och branta och tränga ihop sig. Ån får det trångt, men begäret att komma fram växer med svårigheterna, och så händer det sig, att den förr så tysta ån får röst. Hennes längtansfulla sång dånar i brusande vattenfall och mäter sin styrka med vindens röster i skogen.

Träden stå lyssnande på de höga stränderna, somliga luta sig öfver vattnet. Himmelens spegelbild få de dock ej se klart där nere, ej ens där vattnet stundom glider förrädiskt lugnt strax före ett hvitskummigt fall. Forsen har gräft sig så djupt ned, och träden hjälpa till att skymma himmelen. Men mellan deras grenar händer det dock ibland, att himmelen skymtar fram som en spegelbild i djupet. Då minnes ån sin barndom där uppe bland leende åker och äng, och hon sjunger ut sin längtan i djupare tonart än förr. Tillbaka kan hon ej gå, blott framåt, och framåt går det med starkare fart, fram mot den anade sjön, där hon skall få spegla himmelen, klarare, vidare och renare än bland sin barndoms ängar.

På en spång gick Elisa öfver ån, som, då den gled förbi Elghyttans trädgård, redan börjat öka sitt lopp. På andra stranden stod skogen. Elisa fördjupade sig i den.

Här inne var halfskumt, den unga dagen hade ej än fått herraväldet.

När vinden drog genom trädkronorna, stänktes daggdroppar i Elisas hår. Hon gick enligt sin vana barhufvad. Aldrig tänkte hon på att sköta sin hy eller gömma den bakom parasoll och flor. Den var solbränd, varm af hälsa och frisk och klar som det källvatten, hvari hon badade den.

Efter en half timmes vandring i skogen kom hon till en liten koja. Högt gräs växte på taket, och de grofva stockväggarna hade aldrig gjort bekantskap med vare sig färg eller pensel.

Stugan innehöll blott ett rum, men detta hyste många lefvande varelser: två grisar, tre får, en katt, fyra höns samt alla dessas matmor, en gammal gumma. Den sistnämnda låg i sängen på en bädd af bara lump. Elisa lotsade sig fram bland det två- och fyrbenta sällskapet till gumman.

»Hur är det med mor Inga?»

»Hä?» grymtade den gamla och såg upp med en slö blick.

Elisa upprepade sin fråga. Hennes lågmälda, men tydliga röst återkallade efter hand den sjukas medvetande från dess vandringar i oklarhetens regioner. Gumman kände igen henne och svarade.

Elisa såg sig omkring. Djuren tycktes under flera dagar hafva varit i okvald besittning af golfvet utan att störas af skurborste eller kvast. En luft var här, så att det i sanning behöfdes mod för att träda öfver tröskeln. Och detta var ett sjukrum!

Inga hade i åratal haft vanan att bo tillsammans med sina husdjur. Gammal och ensam, som hon var, ville hon gärna ha sällskap och föredrog djurens framför människors, ty de förra voro tillgifnare och motsade henne aldrig, en egenskap som Inga satte synnerligt värde på. Så länge Inga var frisk, brukade hon valla djuren ute i skogen, men nu då hon ej orkade detta, kommo de knappast ut alls; hon ville ha dem omkring sig dels af fruktan att någon kunde stjäla bort dem, dels emedan de värmde i stugan; gumman hade blifvit så frusen, sedan det här stygga farit i kroppen på henne.

Elisa hade ej förr än föregående kväll hört om Ingas sjukdom. Denna morgon hade hon kommit för att se om allt kunde vara som man sagt, och verkligheten öfverträffade hennes värsta förväntningar.

Utan att fråga gumman öppnade hon dörren på vid gafvel för djuren, som gärna gingo ut i det fria. Men gumman, som nyss förefallit halfdöd, fick med ens lif i sig. Hon reste sig i sängen och protesterade, men det hjälpte icke. Först när svinens belåtna grymtande och fårens bräkande hördes utanför, och den sista hönan flaxat ut genom dörren, stängde Elisa den. Sedan gick hon bort till den vredgade gumman för att lugna henne. Det var ingen lätt sak, men Elisa hade en förunderlig makt öfver vildheten både hos människor och djur. Det berättades på godset, att en gång, då hon ännu ej var fullvuxen, hade hon gått ensam in i ladugården och tagit hand om en ilsken tjur, som, när han kommit hem med korna en kväll, plötsligt gripits af ett så häftigt bärsärkaraseri, att hvarken ladugårdsdejorna eller stallkarlen fått bukt med honom, utan rusat ut och slängt dörren i lås. Då hade Elisa kommit och till allas fasa gått ensam in, stängt dörren efter sig och klafvat tjuren. Hennes enda vapen hade varit ett stycke salt, som hon haft i handen. Från den stunden tilldelade henne folktron en särskild förmåga att tämja. Den visade sig äfven nu. Gamla Inga teg och lugnade sig, icke därför att hon tagit ett enda af de skäl, som Elisa framhållit, utan blott emedan hon ej kunde motstå den på en gång ömma och viljefasta blicken och röstens öfvertygande tonfall. Gumman kom på det klara med en sak, och det var att fröken Elisa måste ha sin vilja fram, åtminstone så länge hon var i stugan. Därför teg och led hon, medan Elisa öppnade fönstret, tog en kvast och sopade. Eld gjordes upp och kaffepannan sattes på. Litet matvaror hittades i ett skåp. Gumman fick sig så ett mål halft med halft mot sin vilja. Kaffet piggade upp och återgaf henne krafterna så pass, att hon, så snart fröken Elisa lämnat stugan, kunde omintetgöra åtminstone något af dennas verk. Inga kraflade sig ur sängen, fram till dörren, som hon lyckades få upp. Med halfslocknad röst lockade hon på sina älsklingar. De kommo så småningom och gingo lydigt in. Gumman stängde både dörr och fönster och släpade sig sedan tillbaka till sin bädd. Men då var det också ute med krafterna. Hon orkade inte säga ett ljud åt grisen, som skubbade sig mot sängen, så att den riste. Det var kanske så godt det, tänkte mor Inga, ty fast skakningen nog gjorde ondt i hennes skröpliga lekamen, var den dock ett tecken till att de kära djuren voro omkring henne. Hon orkade ej se upp, men kände hur rent det var inne. Hu, hon frös.

Elisa gick hem en väg, som ledde öfver ägorna. Här arbetade slåtterfolket. Det var den bråda tiden, men ingen synnerlig brådska förmärktes. När Elisa gick förbi, strökos mössorna af och togos friskare tag. Hon frågade efter rättaren och fick det svaret, att han ej var kommen än. Folket hade på egen hand delat arbetet emellan sig.

Elisa gick tyst vidare. Om en stund mötte hon rättaren.

»Har det inte ringt till arbete för länge sedan?» frågade hon.

»Jo, nog har det det alltid», medgaf han, »men se det är som så, att jag försof mig, och kärringen min fick ruska i mig duktiga tag, innan hon fick mig klar.»

»Har Andersson druckit igen?»

»Nej, inte det precis», svarade han dröjande.

Hon såg på honom med en allvarsam blick, som dock röjde mer sorg och omtanke om honom än harm öfver hans försumlighet i tjänsten. Han märkte detta med lättnad och tillade i ett anfall af ädelmod:

»Jag lofvar att aldrig dricka mer.»

»Sådana löften äro lättare att ge än hålla», sade hon.

»Ja, se fröken Elisa känner mänskohjärtat, hon. När jag får se brännvin, känner jag mig ackurat som en gammal skuta, när hon kommer i vatten efter att ha legat och torkat och gistnat på landbacken. Det är alldeles som i historien med mästerlotsen …»

»Ja, ja», afbröt Elisa, som ej hade tid att längre uppehålla sig, »jag har hört berättelsen. Vill Andersson vara snäll och skicka en karl till gamla Inga i Hanebyskogen. Hon ligger sjuk och kan ej taga vård om alla sina grisar och får. De måste föras till herrgården och skötas där för hennes räkning. Laga att det blir gjordt så snart som möjligt.»

»Jaha», svarade rättaren.

»Och så kanske Anderssons Brita kan gå till gumman och se om henne och göra lite snyggt i stugan?»

»Det vet jag inte, om hon har tid med; det var visst något hon skulle ha för sig i dag», svarade han dröjande.

»Vet Andersson inte någon annan då? Jag skall naturligtvis betala.»

»Nej, någon annan vet jag icke, men kanske var det ingenting viktigt Brita skulla ha för sig. Hon går nog.»

»Det var bra. Kan jag lita på det då?»

»Fröken kan väl det.»

»Och så fort som möjligt?»

»På ögonblicket», svarade rättaren och förpassade sig vidare med en fart, som gaf föga hopp om löftets bokstafliga infriande.

Strax efter Elisas hemkomst samlades familjen kring frukostbordet.

Major Spitzenholdt var en ståtlig herre med gråsprängdt hår och skägg. Ögonbrynen voro yfviga och gåfvo i förening med den stora näsan ett drag af bisterhet, som verkade löjligt i det för öfrigt utprägladt godmodiga ansiktet. Majoren var alltid vid godt humör, då han ej var arg. Vemod och tungsinne voro alldeles främmande för hans anläggning. Med majors afsked satt han på sitt gods Elghyttan och var känd som ett komiskt original.

Kallad af frukostklockan trädde han nu in i salen belåten med sig själf och hela världen. Han gjorde på skämt den allra sirligaste bugning för Elisa, kysste hennes hand och frågade hur Elghyttans drottning behagade må.

Hon lösgjorde sakta sin hand. Det plågade henne, att fadern ej förstod iakttaga sin värdighet inför en främling. Bredvid henne stod nämligen en ung man, kandidat Sven Rise, hvilken för ett par dagar sedan kommit till Elghyttan som informator för majorens båda yngsta barn, Irene och Torvald, 14 och 12 år.

Utan att låta sig bekomma af dotterns stumma ogillande, vände sig majoren med oförminskad älskvärdhet till kandidaten.

»Se, hon är inte litet sträng af sig», sade han förtroligt till denne, pekande på Elisa: »hon håller oss alla i fruktan och bäfvan, men bara genom att vara som en ängel.»

Han såg halft skalkaktigt, halft afbedjande på sin dotter och kysste henne hjärtligt midt på munnen. Sedan han visat samma ömhet mot Irene och Torvald satte man sig till bords.

»Tant Cilla och Christian passa på som vanligt», anmärkte majoren och såg bort mot två tomma platser.

»Pappa», sade Elisa, »jag tror bestämdt inte Andersson duger till rättare.»

»Har du först nu kommit underfund med det, min älskling? Det har jag vetat länge», svarade majoren sorglöst.

Då han fick se kandidat Rises förvånade min, brast han i skratt.

»Karlen har sina förtjänster i alla fall», försäkrade han. »Ingen kan berätta skepparhistorier som han. Sjöman var han, innan han kom hit, ser kandidaten, och jag tog honom i den tron, att han skulle kunna plöja åkern lika bra som hafvet. Men se, ’den gubben gick inte’, som de lärda så sant uttrycka sig.»

»Men om han inte kan sköta sin uppgift, borde han väl afskedas», ansåg kandidaten.

»Visst borde han det», erkände majoren beredvilligt. »Men hvem katten har hjärta till något sådant? Inte jag åtminstone. Jag slog fram något om det en gång, men då blef han så jämmerlig, att jag genast tog min hotelse tillbaka. Han kommer nog att förbli på Elghyttan, tills endera af oss dör. Och jag är just inte ledsen för det. Vill jag ha roligt ibland, går jag bara ut till honom på fältet och låter honom berätta sina historier för mig. De roa mig ofantligt. ’Det är intet ondt, som ej har något godt med sig’, påstår ordspråket. Rättaren gör mig åtminstone den nyttan, att han lockar mig ut att se till arbetet på godset mycket oftare än jag annars skulle komma mig för med det.»

»Det öfverinseendet är allt mycket värdt, när pappa bara hör på hans skepparhistorier», anmärkte Torvald skrattande.

»Är du näsvis, pojke?» frågade majoren med ett låtsadt försök att vara fruktansvärd.

Torvald lät sig ej det minsta bekomma.

»Men pappa», sade Elisa, »det går inte an att låta det vara som det är med Andersson.»

»Hvarför skulle det inte gå an?» frågade majoren en smula otålig.

Tanken på att något borde ändras besvärade honom, och i synnerhet när man tycktes fordra ett ingripande från hans sida.

»Han börjar dricka på allvar. Kanske skulle det bli honom till hjälp, om pappa gjorde nykterhet till villkor för hans kvarstannande.»

»Predika absolutism för honom du, min vän. Skulle jag börja göra det, kunde han kanske svara: ’sopa rent utanför din egen dörr först, min gubbe’.»

»I dag kom han för sent till fältet, därför att han druckit i går.»

»Arbetade inte folket ändå?»

»Jo.»

»Nå hvad gör det då? Missunna inte karlen hans lilla morgonlur.»

»Men arbetet går inte med samma fart, då förmannen saknas.»

»Åh strunt, farten blir nog bra. Låt oss nu tala om något annat.»

»Fröken var tidigt ute i morse», sade kandidaten till Elisa.

»Ja, i soluppgången», svarade hon.

»Hu! Hvad skulle du uppe att göra så midt i natten?» frågade en röst bakom henne.

Det var hennes bror Christian, som sent omsider uppenbarade sig. Han var löjtnant vid ett landsortsregemente och hade därför godt om tid att gå och slå dank på Elghyttan. Elisa var glad, när han bevärdigades tillbringa sin ledighet där och icke annorstädes.

»Jag skulle se om Inga i Hanebyskogen. Hon är sjuk.»

»Ge henne en flaska portvin», sade majoren godhjärtadt.

»Tack, det skall göra henne godt. Men det hon ännu bättre behöfver är frisk luft och renlighet», svarade Elisa och berättade i hvilket tillstånd hon funnit gumman och hennes omgifning.

Alla utom majoren förfasade sig; han förstod den gamla.

»Man tycker om att ha det som man är van», sade han, »och det känns alltid bittert att skiljas från det man älskar, vare sig detta nu är guld och ära eller smuts och grisar.»

»Men om hon skall dö, så måste hon ju skiljas ifrån det i alla fall», sade Elisa.

»Låt henne åtminstone behålla sina fän tills hon dör, stackars kräk. Fuska inte i dödens handtverk du, min unge», sade majoren och kastade några läckerbitar till sina två favoritkattor, hvilka sutto och snålades på hvar sin sida om honom.

»Det är för att möjligen rädda gumman, som jag vill göra rent hos henne, förstår pappa. Hon kan inte lefva i en sådan omgifning.»

»Hon dör mycket förr, om du beröfvar henne den kära smutsen», vidhöll majoren. »Låt henne du behålla den.»

»Det är ändå rysligt att älska smuts. Folket behöfver uppfostras. Hit borde komma någon och hålla föreläsningar i hygien», sade Christian med en ansats till energi.

Han kunde låta ganska dådkraftig, när det gällde sådant, som ej kom i fråga för honom att göra.

»Har du inte tänkt på att hålla ett sådant föredrag, Rise?» tillade han.

»Den jag tror skulle lyckas bättre vore fröken Elisa», svarade denne.

»Elisa! Nej tack, min syster får inte hålla tal», sade löjtnant Christian. »I ett fall är jag biblisk och det är i den åsikten, att kvinnan skall tiga.»

»Jag tror inte alla hygieniska föredrag i världen skulle kunna rensa mor Ingas stuga», sade Elisa; »till det behöfves en driftig kvinna med sopkvast och rotborste. Det skulle ta bättre än många lärda herrars vältaliga tungor.»

»Det var ett sant ord», sade kandidaten leende. »Det finns nog för mycket tal och för litet handling i världen.»

I detta ögonblick öppnades dörren, och tant Cilla seglade in med minen af en martyr.

»Ursäkta, min nådiga, att vi satte oss», sade majoren, »men se, din morgonsömn och vår morgonaptit äro båda alltför goda för att kunna komma öfverens liksom prästerna i vår församling.»

»Min morgonsömn!» upprepade tant Cilla med lidande röst. »Den är minsann inte god. Jag sofver aldrig, ser kandidat Rise, men det tror ingen.»

Tant Cilla var en syster till majoren. Hon hade vid hans hustrus död flyttat till honom för att taga hand om hans hushåll och barn, men Elisa var dock den, som i själfva verket bar omsorgen om allt, tant Cilla inberäknad.

Den gamla fröken ansåg, att hennes lidanden aldrig fingo den medkänsla de kräfde, och därför framlade hon dem med ny förhoppning för hvarje ny person, som kom i hennes väg. Kandidaten fick nu en utförlig redogörelse för alla de krämpor, som ansatte hennes stackars lekamen. Han hörde på med verkligt deltagande, och tant Cilla kände sig öfverlycklig. I rörelsen öfver att ha funnit någon, som förstod henne, fällde hon ett par tårar. Hans deltagande lät henne riktigt känna hur synd det var om henne.

»Jag beklagar dig, Rise», sade löjtnant Christian efter frukosten; »nu har du riktigt skaffat dig tant Cilla på halsen. Sanna mina ord, hon kommer aldrig att ge dig någon frid efter detta. Du är hennes favorit; se till att du så snart som möjligt blir entledigad från den sysslan, ty den står ingen ut med i längden.»

Kandidaten log.

»Det gör mig ondt om fröken Spitzenholdt, särskildt för hennes sömnlöshets skull», sade han.

Han led själf ofta däraf, fast just ingen fick veta det.

»Äsch, visst sofver hon», sade Christian; »hon är den friskaste af oss, fast hon inbillar sig vara dödssjuk.»

»Det inbillade lidandet kan ofta vara svårare att bära än det verkliga», anmärkte kandidaten och fortsatte sin väg uppför trappan mot lektionsrummet.

Löjtnant Christian såg efter honom. Den lilla, magra gestalten med utstående skulderblad och spetsiga axlar bildade en skarp kontrast mot hans egen kraftiga yttre människa.

»Rise!»

Kandidaten vände sig om och såg frågande på honom. Christian lade märke till mörka ringar under de kvinnligt milda, blå ögonen och ett drag af undergifvet lidande kring de tunna läpparna.

»Du är det och icke tant Cilla, som varit sömnlös i natt», sade han.

»Det var nog bara i inbillningen, som jag låg vaken», svarade Sven Rise med ett fint leende.

»Kom och gå med mig ut på fiske och ge ungarna lof i dag», föreslog Christian.

»Nej, det kan jag icke.»

»Och hvarför ej? Ungarna bli förtjusta öfver en lofdag. Ingen annan lägger sig i, hur du sköter undervisningen.»

»Jo, mina principer lägga sig i den saken», svarade kandidaten.

»Ingen här i huset har några principer, så dem skall du lägga bort med det snaraste.»

Kandidaten skakade leende på hufvudet och gick vidare uppför trappan med hastiga steg, ty klockan slog, och punktlighet hörde till den unge mannens principer.

Fram på förmiddagen kom bud till Elisa och förkunnade, att Inga i Hanebyskogen var omöjlig. Hon ville på inga villkor skiljas från sina kära djur, och ingen kunde stå ut med att sköta henne, så arg var hon.

Elisa öfverlade med sig själf. Mannen, som kommit med underrättelsen, stod väntande på hennes beslut.

»Jag kunde rakt inte ta djuren ur stugan», försäkrade han. »Hon lockade på dem, bara jag försökte, och då blefvo de alldeles ifrån sig, och grisarna beto efter mig.»

»Hon får väl behålla djuren då. Tack för hjälpen», sade Elisa litet kort.

Försedd med mat och vin begaf hon sig en stund senare till mor Ingas stuga. Ett stycke därifrån mötte hon rättarens Brita.

»Går Brita ifrån den sjuka?»

»Jag har inte tid att stanna längre. Mor Lena kom just förbi och lofvade sitta där en stund.»

»Men sedan då?» frågade Elisa.

»Jag kan nog inte komma igen», sade Brita tvekande.

Hon var tydligen föga böjd för att gå tillbaka, men det kostade också på att neka fröken Elisa något.

»Jag har skurat golfvet och gjort så snyggt där inne som det var möjligt», tillade hon.

Elisa kom i håg, att hon lofvat en slant för besväret, och tog upp sin portmonnä. Men Brita vägrade att ta emot något. Elisa gaf henne en vänligare blick, hon förstod nu, att Brita ej var ogin, utan verkligen icke hade tid. De skildes och Elisa fortsatte sin väg.

Mor Inga beredde sig till energiskt motstånd, då hon fick se henne. Men det behöfdes ej, ty Elisa började med den försäkran, att djuren ej skulle föras bort.

»Jag skall skaffa någon, som kommer hit och sköter både Inga och dem», sade hon mildt.

Nu blef ej den gamla uppbragt, hon välsignade och grät i stället. Och Elisa tänkte, att all den föregående vreden skrefs nog upp på dens räkning, som genom sitt ingripande framkallat den hos den sjuka.

»Men jag menade endast väl», tänkte Elisa urskuldande sig inför samvetet.

Nu gällde det att få någon, som ville vårda mor Inga och hennes stumma älsklingar. Elisa grubblade och fick slutligen en ljus tanke. Då hon tog farväl af gumman, lofvade hon denna att om en stund sända Signe i Backtorpet till henne.

Och Signe i Backtorpet kom, strålande lycklig öfver att få göra sin älskade fröken Elisa en tjänst.

För några år sedan hade Elisa helt vunnit Signes hjärta genom en impulsiv handling, som hon själf kort därefter glömt. En dag, då några flickor gjort narr af Signe för hennes tarfliga kläders skull och fula ansikte, för tillfället vanställdt af ett otrefligt utslag, hade Elisa råkat gå förbi och fått höra det hjärtlösa skämtet. Utan att bevärdiga de andra flickorna med en blick hade hon gått fram och kysst Signe trots utslag och allt. Från den stunden hade Elisa ingen hängifnare vän än Signe.

Detta kom nu den sjuka Inga till pass. Vid allt hvad den unga flickan gjorde för gumman tänkte hon på, att hon gjorde det för fröken Elisa, och då blef det både väl och gärna utfördt.

Signes tjänster behöfdes dock icke länge. Mor Inga blef hastigt sämre. Elisa sände efter både doktor och präst, men ingendera kunde uträtta något. Den förre ryckte medlidsamt på axlarna, förklarade att det var slut med gumman, och gick. Den senare, komministern i församlingen, gjorde sitt bästa, talade med den döende om hennes synd, om Frälsaren och evigheten, men förgäfves. Talet om dessa ting var främmande för den gamla och förmådde ej genomtränga töcknet kring hennes medvetande.

Sista kvällen gumman lefde var Elisa länge i stugan. Det var Signes andra natt där. Elisa hade tänkt vaka i hennes ställe, men Signe ville icke höra talas därom, hon hade fått sofva rätt mycket föregående natt och var ej det minsta trött.

»Om jag bara sluppe grisarne inne», sade hon, »de lukta så illa.»

»Släpp ut dem. Det taga de ingen skada af, och bort gå de säkert ej», sade Elisa.

Men Signe vågade ej försöket. Gumman kunde bli ond.

»Hon ligger ju redan i själatåget», sade Elisa med en medlidsam blick på den döende. »Omöjligt kan hon numera förnimma något af hvad som försiggår omkring henne.»

Grisarne hade lagt sig till ro. Elisa väckte dem och försökte få ut dem. Men de ville inte och yttrade sitt missnöje i förargade grymtningar. Då hördes en halfslocknad röst från sängen:

»Låt kräkena vara!»

Elisa och Signe sågo på hvarandra. Om en död talat, kunde de knappt blifvit mer häpna. Att kräken fingo vara i ro efter detta, säger sig själft.

Elisa försökte tala till den gamla, men för hennes röst hade denna icke öra.

Underlig till mods gick Elisa hem. Man behöfver ej äga mycket på jorden för att hjärtat skall fastna där så, att man hvarken kan eller vill ägna en tanke åt det man går till mötes, då man skall dö. Men rörande föreföll henne dock den gamlas trogna omtanke om djuren. Inga hade ej haft några andra varelser att älska. Och kärlek är alltid kärlek, äfven om dess föremål är blott en gris.

1 2 3...5 >

На страницу:

Перейти

1 из 5