Noveller

Fru Ahlholm vinkade henne till sig.

– Ser du nu – herrarna sitta redan omkring toddybordet, och inte lära de bege sig därifrån i hast. Hvad var det jag sade nyss? Du skulle bara ha trott mig.

Fanny smålog tvunget. Detta skulle naturligtvis föreställa skämt, man måste väl då småle. Och på det sättet slapp man åtminstone att svara.

Hon ämnade draga sig åt sidan, men fru Ahlholm höll henne tillbaka.

– Sitt här. Gå inte bort. Hvarför skulle inte ungdomen ibland kunna sitta med de gamla, synnerligast då andra unga ej finnas till hands.

Där måste Fanny sedan sitta och höra på deras prat. Naturligtvis hade hon bort deltaga i samtalet, men, oaktadt alla ansträngningar, kunde hon ej hitta på någonting att säga.

För öfrigt var det omöjligt att länge orka följa med deras prat. Hon försjönk småningom i sina egna tankar.

Hon hade engång träffat doktor Broberg på skrinnskobanan. De hade blifvit presenterade för hvarandra och skrunnit tillsammans en stund. Då hade Fanny känt sig friare och gladare än någonsin förr. Också efteråt hade hon gärna erinrat sig detta ögonblick. Men nu, härefter – ?