Molnbilder

Johannes Alfthan

Molnbilder Dikter

Die Sehnsucht und der Träume WehenSie sind der weichen Seele süss,Doch edler ist ein starkes StrebenUnd macht den schönen Traum gewiss.Uhland.

1850

Menniskans Brud

Ej den tviflandes dystra löje,Ej den sörjandes klagoljud,Ej den döendes sista suckarTill en mild och barmhertig Gud;Icke detta jag nu besjunger,Nu besjunger jag menskans brud.Nu besjunger jag hennes ögon,Ljufligt tolkande hjertats glöd,Nu besjunger jag kindens fägring.Frisk och liflig och rosenröd;O, för henne ger allting vikaSorg och tvifvel och dyster död.Kom, du tviflande fräcka sälle,Kyligt löje uppå din mund;Kom och se genom dessa ögonNed i oskuldens hjertegrund,Se, och högt skall du då förnimmaLifvets värde i samma stund.Kom dn bleka, du sorgsna broder,Vederqvick dina ömma sår,Vederqvick dina sjuka ögonHär, vid glansen af denna vår;Se, ja, se i de milda ögon,Och din smärta i doft förgår.Du, o döende broder, hvilkenSvårt försakar på lifvets färd.Bida stilla – jag sakta lederBruden fram till din hufvudgärd.Ljuft omstrålad af hennes blickarBörjar gladt du din himlafärd.Ljuft det blifver för dig, i himlenTälja sagan om denna brud.Glädje lyser i englars ögonWid den sagan om henne – GudLer åt menskan, att menskans andeLycklig funnit en sådan brud.Nämn dess namn för Guds hvita englar,Säg att sången är jordens skatt,Säg att sången på sina vingarHöjer jorden ur dyster natt.Säg att menskorna vid dess tonerBlifva vackra och leka gladt.Tälj för englarne i Guds rike,Hur vi sjunga, vi små också;Att, fast dömda till grusets lagar,Ljuft vi älska vår jord ändå.Säg att bröderna här med sångenAndens blommor i lifvet så.

Stjernehelsning

Det var en mörk OktobernattDerute stormen gick,Vid fenstret Italine stodMed skum och sorgsen blick.Hon såg dit ut i regn och vinSå kall om panna, blek om kind.Dess läppar skälfde som till bön,De rosenröda två,Och barmen blyg, och underskön,Sågs högt i vågor gå.Hvad sörjde hennes veka själ,Hvad sörjde Italine väl?Då bröt ur natten fram ett ljusUr natten mörk och kall,Och genom stormens vilda brusOch genom regnets svall,Det trängde dit, der tärnan stod.Det var en stjerna, blid och god.Och vänligt föll dess vackra skenPå Italines kind.Hon var i natten ej allen,Allen med storm och vind.En himlasyster hört dess bön,En liten stjerna underskön.Jag bringar dig en helsning varm,Jag hört den, der jag gick.Den kom utur en dödmans barm,Utur en brusten blick:Det var din älskling som jag såg,Högt höjd på hafvets vreda våg.Han såg mig och han ropte matt:O hulda himlavän,Framför till henne, du, i nattMin sista helsning än!Och vågen skjönk, han skjönk med denI dödens famn din trogna vän.Och stjernan log sitt löje klartTill tröst for systerns ve;Det blef så tyst, så underbart,Och stormen tystnade;Och molnen svunno. Himlens ljus,De logo ned på jordens grus.Hvem såg i natten flickans bild,Liftom och utan ljud,Så undergifven och så mild,En enka såsom brud?Ett löje sågs blott skyggt och matt,Och stjernan nickade: Godnatt.

Den sköna bilden

O, kunde jag mig smygaIntill ditt läger nu,Och se dig vackert hvilaI drömmens sköte ljuf.Jag ville flägta mygganIfrån din friska kind,Jag ville öppna fenstretFör doftrik morgonvind.Din barm är lugn och ljufligEn drömomgjuten vår. —Säg, hvilka drömmar tecknatDer sina blomsterspår?O, drömmer du om rosorsOm liljors klara kalk?O, drömmer du om annatKanske, du lilla skalk?Du är väl ej en skönhetUr någon lång roman.Den vackraste ej hellerUti den lilla sta'n.Men – hvad ej många äga,Det har du qvar ännuIkring ditt anlet gjutet,Din barndomsfrid, så ljuf.En sällan skådad värmeI hvarje drag och min,Och tusen ömma löftenPå läpparnes rubin.Jag vill en stund här sittaOch läska godt min själ;Som vandraren i öknenGör vid oasen väl.Oas i lifvets öken,Hur' har jag träffat dig!O ljus i lifvets töcken,Hur' teddes du för mig?Det fins en vacker sagaOm genier och ler,Men menskorne, som mognat.Tro ej den sagan mer.Jag vet ochså, att feerEj kunna likna dig;Det är en mensklig glädjeSom du har väckt hos mig.En vida högre glädjeÄn någon mystisk fe,Fast än så ljuf och älskligOch magiskt lockande.Fast än så ljuf och älskligFörmådde skänka mig,Ty sagans alla feerDe blekna dock för dig.

Stjernesången

Öfver qvällens vågor,Domnande alltren,Styrde jag min kosaFram i qvällens sken.Vågens lekar domna,Vinden tynar af.Och det blir så stillaÖfver land och haf.Blida stjernor vaknaOpp till lif och glans.Millioner verldarStälla sig till dans.Le emot hvarandraBlicka, ack! så godt.Nicka – just som hadeDe hvarann förstått.O, de vilja mötasI en kärlekskyss,Men den bleka månenVäktarn står och lyss.Onämnbara känslorLifva stjernans barm,Skenet är så kyligt,Men dess själ är varm.Vackert är ditt öga,Himlasyster der,Lilla vackra stjerna,Jag har dig så kär!Se, din gång är bundenUtaf ödets lag,O, men jag är menskaFri och stolt är jag.Se, min ande ingaHand och bojor tål,Fri och stolt den sväfvarTill sitt djerfva mål.Solar, månar, stjernorFölja Guds behag,Menskan blott, den store,Är sin egen lag.Dansen, blida stjernor,Edert långa lif,Dansen der till menskansGlada tidsfördrif.Jag vill älska eder,Vackra stjernor der,Jag, er store broder,Som en menska är.Då blef natten dyster,Stjernans skimmer dog,Och en väldig åskaSig tillsammans drogVågen börjar brusa,Båten vräktes lätt;Och den store menskanUndslapp jemnt och nätt.

Min Blomma

En liten blomma mitt bjerta ärMen mycket ljuflig och vackerHon lider mycket i lifvets stormAf sorgens täta attacker.Hon böjes ofta af ödets slagHon står så blottad på fältet,Till syskon har hon blommor sinaOch öfver sig himlafältet.Hon fryser ofta i kylig natt.Den stackars blomman, mitt hjerta,Hon drömmer ofta en dyster drömOm lifvets vexande smärta.Men blir det morgon engång igenDå öppnas doftrika kalken,Fast daggtåren glänser i djupblå grundHon ler den tokiga skalken.Hon ler som funnes ej frost och natt,Som kunde döda den arma,Lättfärdig är hon, min blomma, visstOch det så Gud sig förbanna.

Dödens val

Han mötte mig som flicka,Knappt sjuttonårig än,Han såg i mina ögonOch blef på stund min vän.Han kände mina tankar,Jag kände icke hans,Jag glömde honom hastigtI lifvets yra dans.Han såg mig som förlofvad,Förlofvad med en ann,Och gömde tyst och stillaSitt hjertas heta brand.Han såg mig såsom maka,Han såg min kind bli blek.Han såg att hjertat blöddeInunder ödets svek.Då kom han som en broderTill mig, och sade så:Se, dessa smärtor alla,De skola snart förgå.En kommer tyst och stilla,I mörk, men herrlig skrud,Var då, min flicka, redoAtt blifva himlens brud.Då glöm hvad ondt du lidit,Då glöm all sorg, han bad,Och gå till himlalifvetFörsonad, fri och glad.Men döden har ej kommitTill mig med frälsningen,Han sökte upp iställetMin enda, enda vän.Hel, dödens blida engelSom rättvist skiftat har,Som tog den gode undan,Den sämre lemnat qvar!

Det sköna bandet

Hvad binder vid din sida mig,Hvad älskar jag bos Dig,Hvad gör, att i din enkelhetDu är så kär för mig?Det är ej ögats vackra blå,Så smältande ock klart;I lifvets och i tidens svallFörbleknar detta snart.Det är ej löjet kring din mund,Ej rosen på din kind;Snart flygtar löjet skyggt – ochFörgås i kylig vind.Det är ej barmens hvita hvalf,Som lent i vågor går,Ej vextens varma smidighet —Ack, detta allt förgår!Det är en högre, bättre makt,Som manar mig till dig;Det är ditt hjertas friskhet blott,Som gör dig kär för mig.Det är den tro, jag hyser gladt,Att du mig älskar sannt,Att intet i din öppna själFörblir mig obekant.Att ljuft din känsla möter min,Och smälter skönt i den,Att hvarje ord, att hvarje blickÄr tolk af kärleken.Att, när jag trött af lifvets stormVill finna fridsäll hamn,Att med en himmelsk ömhet dåDu öppnar mig din famn.Att vid ditt hjertas milda slagJag finner frid och ljus,Och – att du ljuft försonar migMed lifvets kalla grus.Det är det löfte, tyst och blygt,Som du engång mig gaf:Att troget, troget följa migTill kylig, fridsäll graf.Att dela sällspord fröjd med migOch sorgens bitterhet;Att dela, om det galler så,Med mig min uselhet.Det är ej ögats vackra glans,Som binder mig vid dig;Det är en högre, bättre makt,Som gör dig kär för mig.Det är din andes rena ljus,Ditt hjertas blida frid,Som lugnande kan lysa nedUti mitt väsens strid.

War det väl för sista gången

Var det väl för sista gången,Flicka, som jag såg dig så?Hvarför, vackra Italine,Hvarför skulle jag då gå?Då jag engång återkommer,Säg mig, är du lika ljuf,Är ditt öga fritt ooh öppet,Flicka, leende som nu?Kanske blekes du af smärtaI det kalla lifvets strid,Kanske, att ditt barnahjertaTrolöst svikes om sin frid?Hvar finns toner för min ängslan.För min oro hvar fins ljud?Kanske skall jag se dig återÄter – som en annans brud?Rosig i en annans armar,Utan högre lif ändå!Hvarför, vackra Italine,Hvarför skulle jag då gå?Var det slut med lek och löjen,Oss, emellan – var det slut?Krossades mitt lifs förhoppning,Knoppning uti en minut?Då jag gick – ej ord, ej blickar,Ej en darrning i min röst,Intet, intet ItalineTydde lågan i mitt bröst.Blott mitt hjerta gret, och sångenKänner, hvad jag kände då —Var det väl för sista gången,Italine, var det så?

Min Sångmö

Du himmelska älskarinna,Du dotter af Jordens Gud,Hvi blef du min älskarinna,Hvi blef du mitt hjertas brud?Dn kommer till mig i tårarIbland, och i löje bland;Du väcker uti mitt hjertaDen varmaste längtans brand.Och när mina känslor jagaOch storma sin vilda färd,Då öppnar du stilla famnenOch bjuder mig fridens verld,Du målar så ljusa bilderFör mig uti dröm och frid.Och åter manar du mägtigtMin ande till kamp och strid.Du äger löje och tårar.Du äger blixtar och brand,Du äger vintrar och vårarOch froster och solskensbrand,Du äger ljus i ditt öga – ,Mig gaf du det der jag går.Och klar jag ser uti lifvet,Och mägtiga toner slår.Du ter dig ibland lik flammanAf norrskens glödande haf,Du ter dig ibland lik stjernan,Som ler öfver älskad graf.Du visar dig än lik solen,Stolt, herrlig och underskön,Och strålar på jordens sönerDin kärlek vid deras bön.Då lågar med dig jag väldig,Då slår jag min högsta ton,Då sjunger med dig jag stolt omAtt menskan är himlens son.Men ter du dig ljuf lik rosenOch mild som en sommarvind,Då ger jag dig menskoögonOch menskans rodnande kind.Då ger jag dig ljusa lockarOch armar att famna mig,Och kallar dig ItalineOch skalkas och ler med dig.Men alltid min kärlek brinnerFör dig, ty du är min brud,Du är ju en medlarinnaEmellan mig och min Gud.

Ord egnade —

Jag fattar med glädje lyranOch stämmer den upp, min vän,Jag bringar dig här min helsningOch hyllning och bön igen.Sen sist jag i diktens verldarDig klädde i doft och glans,Sen dess har så mången blommaRen vissnat från hjertats krans.Sen dess har jag mig förändrat,Till allvar mitt löje blef.Jag föga är lik den gossenSom förr Italine skref.Jag kastat en blick i lifvet,Den möttes af lifvets köld.Jag stod der så stum af smärta,Så utan vapen och sköld.Dock föddes jag ej att lida,Jag samlade stolt mitt mod,Och står nu åter i ledetEn kämpe, så frisk och god.Min stig belyser en stjerna,Dess sken är så ljuft och gladt,Dess sken är mitt hjertas dager,Det lyser min kalla natt.Den stjernan är Italine,En blixt i min känsloverld,En källa i lifvets öken,Ett månsken på nattlig färd.Säg, vill du heta likt stjernan,Likt stjernan mig sänd af Gud?Säg, vill du blifva, lik stjernanMitt hjertas trolofvade brud?

Döden

Kall du skipar dina hårda lagar,Sträng du räknar våra fröjdedagar,Grafvens tyste, mörke son!Halfva fröjder du blott menskan unnar,Der du obevekligt sträng förkunnarAtt vårt lif blott var ett lån.Jag dig hatar – dödens dystra engelLiljan bryter du ifrån dess stängel,Medan den i blomning står.Blek du träder fram uppå vår bana,Blek och dyster, då vi minst det ana,Njutande vår lyckas vår.Helig är för dig ej makans smärta,Säkert icke brudens varma hjerta,Icke barnets ömma håg!Sorg och saknad dina stigar följaAllt i svart och dystert ses sig hölja,Der du vandrar fram ditt tåg.Lömskt du smyger till ditt offers sida,Låter grymt det några stunder lida,Manar sen med grafvens röst.Sorg du sänder i millioner hjertan,Och din följeslagare är smärtan,Tärande i kränkta bröst. —Blida Gudom! dock ej sorg du bringarSalig sväfvar uppå dina vingarAnden till sitt hem igen.Icke blomman i dess vår du bryter,Blott dess lott uti en bättre byter,Blida, goda menskovän!Brudens dröm ej vid din kyss försvinner,Högre kärlek i det hjerta brinner,Som ser himlens öppna dag.Frid och sällhet på ditt anlet thronar,Höga engel, der du ljuft försonarMenniskan med ödets lag.Se, af dina starka armar burenLöser anden sig ifrån naturen,Du är lifvets skönsta akt.Hel dig! Gudom, som vårt mål upplyser;Ingen vid ditt milda löje ryser,Dödens blida brodersmakt!Och en dag – när alla fröjder bleknat,Och min själ för lifvets stormar veknat,Kom och helsa mig, min vän!Dina kyssar göra slut på striden,Dina kyssar bringa anden friden,Som den mistat har igen!

På Walvaniemis strand

Solens afskedsdager hvilarÖfver Walnvaniemis fjerd.Säg mig, är den ej gudomlig,Denna skymningstysta verld.Hvila ögat här och hvilaSjälen här från dagens flärd.Kom i detta edens sköte,Der naturen sorgfri ler,Bida här tills qvällens svalkaLugnande sig sänker ner.Bida här tills vågens lekarSakta domna mer och mer.Se framför dig – hvilken tafla,Strålande i qvällens ljus!Säg mig, är naturen själlös,Säg mig, är väl detta grus,Dessa dofter, dessa vågor,Detta lena aftonljus!Själen löses opp i vemod,Känslan vecklas ur sitt tvång,Och det tackuppfyllda hjertatBrister ut i glädjesång.Kan du ännu längre klagaAtt vår jord är skum och trång?Se omkring dig – här bor friden,Bor försoning, ljuf och öm,Se tillbaka – der gick väldigLifvets stora djerfva ström,Der var lifvet, der var tanke,Här är känsla, här är dröm.Menskans stora öppna hjertaRymmer andens stora strid,Rymmer bredvid stridens smärtaKänslans underbara frid.Skönt i lifvets stora vexlingVexlar känslolugn och strid.Dn som stridt i lifvets leder,Trogen, trots dess många svek,Öppna nu ditt stolta hjertaFör din känslas varma lek;Blif, som blomman, vek och vackerLeende i barnslig lek.Höj din blick – se hafvet hvilar,Hafvet, menskoandens bild.Stäm då, höga himlafrände,Själen känsloblid och mild.Dröj med vackra lena känslor,Dröj vid denna fridens bild.Se! der ligger Wahvaniemi,Fenstren skimra endast matt;O, derinne hvilar stillaWahvaniemis ros i natt!Ljusa, vackra känslodrömmarSväfva ikring bädden gladt.Har du sett hur rosor rodna?Har du mött två stjernor blå?Har du känt hur deras strålarDallrande i hjertat gå,Hur de väcka tusen känslor,Svalkande din själ ändå?Då jag, trött af lifvets stormar,Nalkats rosen någongång,Då har hjertat, återfrisknadt,Gått igen sin fordna gång,Då, uti min blommas närhet,Löstes känslan opp i sång.Jag har här min frid och glädje,Tvenne vackra ögon blå,Någonstäds i verlden strålaSådana för dig också —Tvenne vackra, klara ögon,Som ditt hjertas språk förstå.Der har dn ditt Wahvaniemi,Der har du din ro och frid,Der har du din Italine,Trösterskan i lifvets strid;Lifvets vexling lemnar alltidNågon punkt för hjertats frid.

Tankens Seger

Fördomar, viken alla,Föråldrade för oss!Vi gå vår trygga banaVid tankens ljusa bloss.Ofjettrad, utan hinder,Går tanken fram sin stråt,Och lyftar utan darrningVårt väsendes förlåt.Och forskar utan fruktanUti naturens verld,Och målar ljusa bilderKring menskolifvets färd.Allt hvad naturen äger,Det äga menskorne;Ty Jordens tusen alsterHvem annans vore de?Åt liflöst dofva tingenFörst tanken inger ljus.Först menskoviljan höjerNaturen ur dess grus.Ur marmorblockets massa,Som utan ande var,Bildhuggarns djerfva meiselEn Gudsbild format har.Och alla elementerDe lyda vårt behag;De lyda alla, allaDen stora tankens lag.Se, allt är vårt från stoftetTill solens klara ljus,Allt, allt – allt detta voreFörutan oss blott grus!Förstår du, ädle broder,l bröstet känslans svall.Förstår du, sannt och värdigt,Som menniska ditt kall?Att äga maktens trådarUti din lilla hand,Förstår du – det är arfvetIfrån ditt Fosterland.Ditt Fosterland, det ljusa,Der du är saligt fri,Der allt är ljus och andeOch salig harmoni!Omgjorda dig med kärlek,Med längtan, kraft och mod.Och offra för det helasFramgång ditt hjerteblod.Lägg handen med till verketAtt resa stegen opp,På hvilken opp till himlenFramgår vårt djerfva hopp.En ädel broder meraI andens stora strid,Som gerna vill förblödaFör mensklighetens frid.

Det nya lifvet

Jag stod på strand, der brötoSig fjordens vågor matt,Det var i Juli månad,En molnfri nordisk natt.Vid veka minnen dröjdeMin själ – vid hjertats vår.Nu gingo mina känslorI fallna blommors spår.Hvem har de blommor brutit,Som lifvets vår mig gaf?Hvem har derinne bäddatFör lifvets fröjd en graf?Hvems lia mejat nederMin vackra blomsterkrans?Hvem sände moln och skuggorUppå min himmels glans?Hvem var så fräck, så hjertlös,Att härja detta hemFör kärleken och fridenOch hoppet – hvem, o hvem?Så sporde i mitt hjertaEn dyster saknads röst,Och mörka tvifvel sänktesVid frågan i mitt bröst.Så gingo mina känslorSin vilda, dystra gång;Men till mitt öra nåddeEn ljuf, harmonisk sång.Sjöng vågen eller vinden,Sjöng englars ljusa chor?O, eller sjöngo menskorVäl till en fallen bror?O menniska, som sörjerDitt hjertas fallna vår,O menniska, som intetAf lifvets gång förstår!Se, dina blommor glöddeI lifvets morgonstund,Då, allt var lent och ljufligtI hjertats djupa grund.Då ännu vemodstårarSom dagg bestänkte dem,O då, då kunde blommorÄn gro i hjertats hem.Väl har sen dess ren lifvetGått fram med tio år,Men hvarför fåfängt sörjaI fallna minnens spår?I solens brand, den ljusa,Förkolnade din krans,Ditt morgonlif gaf vikaFör dagens högre glans.O, låt ej tviflets skuggorFördunkla denna dag.Än andas ju ditt väsenI friska, fulla drag.Än ler för dig ju banan,Än har du kraft till strid,Kom, följ den sköna fanan.Men sitt ej här och qvid.Hvad lifvets englar taga,Det fås ej mer igen.Det båtar ej att klaga,Du har ju mycket än.En tredjedel af lifvetSvann bort – visst var den skön!Men tvenne tredjedelarDe vänta än med lön.Då känslans blida vårdagFör alltid för dig svann,Byt herrskare, min broder,Blif tankens djerfva man.Här stå vi millioner,Skönt rustade till strid,O. träd i våra leder,Det är en herrlig tid!Och sången slöts och nattenSteg tyst ock ljuflig ned.Men åt det nya lifvetSvor jag min hyllningsed.

Slummersång

Så länge mamma sofva kan,Sof' stackars mamma sof!Du har ej fått en enda blundSen Pappa man begrof.Sof bleka mamma, sof en stundSå blir du frisk igen,Och leker åter gladt med mig,O sof, o sof blott än.Jag vill mitt hufvud luta härEmot ditt bröst och be,Och Gud, den store, skall väl mildtTill mig och mamma se.Väl är jag hungrig – tyst ändåJag lider ingen nöd,Blott mamma vaknar opp igenSå skaffar hon mig bröd.Men mamma sof – hon sof så godt,Hon sof i dödens arm,Och, dottren, rosig, frisk och skärVid hennes kalla barm.

Den sista Hjelpen

Gråt ej, bästa, goda mamma,Gråt ej, så du blifver blind;Rosorne, de fordna, vissnatAlla från din vackra kind.Gråt ej, bästa, goda mamma,Gråt ej, sä du blifver blind.Om ej någon ann oss hjelper,Gud han hjelper oss ändå,Och vi skola, liksom pappa,l den tysta grafven gå.Gråt ej, bästa, goda mamma,Gud han hjelper oss ändå!

Det höga målet

Hvad längtar så ditt hjerta,Hvad är din längtans namn?Här ler ju lifvet saligtUti naturens famn.Du friska, unga hjerta,Se om dig liten grand,Se om Dig, varma yngling,Det är ditt barndomsland.O, vill du lemna hemmetOch hemmets blida frid,Du känner icke lifvet;Derute väntar strid.Der dofta inga blommor,Der svalkar ingen lund,Der finns för hjertats drömmarEj någon skymningsstund.Der stämmer ingen lärkaSin sång i ljusblå sky,Der ses blott fallna drömmar,Flyttfåglar lika, fly.Hvad skall du väl deruteI dessa striders svall?Du återvänder brutenOch härdad, stel och kall.Hvad skall du väl deruteDer allt är kamp och strid,Hvad, skall du tanklös offraDitt hjertas blida frid?Så sjöng i hemmets lunderEn fågel ljuft sin sång,Men åt det öppna lifvetFritt ställde jag min gång.Jag såg på barndomslandetTillbaks, och gret en tår:Jag vet, jag vet, att minnetAf er dock ej förgår.Jag vet, jag vet, att fjerranI lifvets strida strömJ för min ande sväfven,Som en fantastisk dröm.Att der j gjuten minneOch sällhet i min själ,Du ljufva nejd med blommorOch frid och ro – farväl!Det fins derute något,Som högre manar mig,Dit, till det helga målet,Jag ställa vill min stig.Det är en glans, som högreÄn fridens stjerna ler,Det är ett ljus, som lofvarMig vida, vida mer.Det är en lust och glädjeAtt blöda, om man kan,Det är en herrlig frihetAtt strida, som en man.Dit vill jag ut, att blöda,Att strida utan rast,Dit vill jag ut, att modigStå stolt mitt ödes kast.Den skönsta ros som finnes,Den skönsta blomma – lyss!Det är den bleka rosenPå kind vid dödens kyss.Den vill jag vackert vinnaI lifvets stora strid,Sen följa af sig sjelfvaJu åter ro och frid.

Italine

O frukta ej, Italine,Än har jag ej blifvit kall,Än flödar mitt unga hjertaI samma sitt ljufva svall.Än äger mitt hjerta tårar,Än äger det milda ljud,Dem skall det så länge ägaSom du är min trogna brud.O, kom du, min milda flickaKom eldig och varm och skön,Och hviska ett vackert gensvarTill svar på min ömma bön.Du leende Italine,Hvad är du ej allt för mig,Min glädje, mitt vemod äfven,Allt äger jag blott i dig.O, älska mitt stela väsen,Det värmes af dig, min vän,Det veknar och blifvcr vackertOch mildt såsom förr igen,O, kyss mina kalla läppar,Jag möter din kyss och ler,Derinne finns mycken värma,Den visar sig blott ej mer.O kom, o kom, jag vill gråta,Allena kan jag det ej.O kom och lär mig att gråta;Ljuft blir det att gråta med dej.O kom, kom ljuft för att bannasFå mig för min falska köldMot verldens och menskans hårdhet,Min svårt förvärfvade sköld.Kom, skalkas med mig i tårar,Då blir jag mig åter lik,Då dofta mig känslans vårar,Då blir jag igen så rik.Då tar jag min glömda lyraOch stämmer den opp igen.Så narra vi lifvet återAtt stråla i glans, min vän.O frukta ej, Italine,Än är jag förlorad ej,Än älskar jag doft och blommorOch sång och lekar och dej.

Den unga modern

Rosomgjutna glänste vikens vågor,Vestern stod i aftonsolens lågor,Böljan gick sin stilla aftonfärd;Himmelsk frid låg öfver land och vatten.Och den tysta, svala sommarnattenSvepte ljusrödt flor omkring vår verld.Höga fjellar sågos stranden vakta,Nattens flägtar susade så sagta,Allt var aning, salig frid och dröm.Den som njutit af en bild, lik denna,Glömmer aldrig, slutar aldrig kännaVerkningar deraf i lifvets ström.Satt i qvällens sista afskedsljusningÄn en ungmor uppå strand; med tjusningSåg hon ned till barnet, i sin arm,Satt och såg – daggperlor lika runnoTvenne tårar ned på kind, och svunnoLjuft bland liljorna på hennes barm.Kärlek strålade i hennes öga,Trofast, hoppfull såg hon mot det höga,Och hon höjde rösten, len och klar;Ljuf den ljöd i svala sommarnatten,Tysta lyssnade då land och vatten.Sången klingade så underbar.Den var öm, som hade qvällens lågor,Blommans dofter eller vikens vågorSjungit der sitt veka väsens sång;Den var ofta lik en blixt i natten,Lik en brytning utaf forssens vattenDå det söker sig till hafvet gång.Lifvets rosor äro rosor,Doftande en liten stund,Menskoandens bästa rosorDofta blott i hjertats grund.Dofte dig ej lifvets rosor,Dofte andens rosor dig!Bättre än en fljgtig lyckaÄr en törnig lefnads stig.Saligt följe dig, min lilla,Doftet af din moders ord,Lyssna! hvad jag ypperst nämner,Ypperst här uppå vår jord.Icke lyckans lätta håfvor,Icke rikedom och makt;Blott den svages hjerta tjusatUtaf ytans bjerta prakt.Icke frid åt dig jag önskar,Menskans lott är icke frid;Lyssna! hvad din mor dig önskar,Önskar dig en bister strid.Önskar mod och kraft och trohet,Önskar evig längtans brand,Önskar i ditt unga bjertaKärlek till ditt fosterland.Blott vid Fosterlandets fanaVinnes lifvets höga mål,Barn! så gifve lifvets skiftenDig en vilja, fast som stål.